Men sen läste jag det här, som får det här svala ögat att blinka lite extra:
Egentligen vet vi ju. Vi vet när någonting är värdefullt. Vi vet att det är människor vi vill ha, människor vi vill vara nära, älska, lära oss mera om och av. Jag tror att vi vet när vi blivit rörda. I vårt innersta. Tagna. När våra fundament fungerar. Det är bara det att läget i dag är så avskyvärt att en hel kultur arbetar på att vi ska glömma det. (s. 59)
Av det där blir jag både glad (för att Björk ser det och uttrycker det så väl) och sorgsen (för att hon har rätt). Det får mig också att tänka på vad som får mina fundament att fungera, och vad som inte gör det - vad som får mina fundament att vackla och mögla, min nerv att spännas och min lust att slockna.
Återkommer till det.
Oj, bästa citatet ju. Får lov att läsa hela boken bara därför.
SvaraRaderaDet ryste lite i min ryggrad, vilket citat! Jag måste nog läsa hela boken så att alla kotorna får vända sig kring sin axel. Som du säger, av glädje och sorg.
SvaraRaderaDet ryste i mig också.
SvaraRaderaSen igår kväll började jag tänka vidare på det där citatet och det fina i det, och sen på att "människor" ju inte alltid är sådär ... magnetiska, karismatiska, spännande. Mänskliga relationer kan ju också vara helt gråtrista och ospännande men ändå kära och värmande och viktiga. Men på ett mer stillsamt sätt liksom.