Gäller också sexet

Apropå det "intellektuella våldet". I nya Vi Läser säger Katerina Janouch i ett samtal med Birgitta Stenberg såhär:

En [...] intressant grej är att extremt våldsam
erotik i skönlitteraturen har högre status. När det är mycket våld inblandat
betraktas det som finlitterärt, när det är mjukare sexskildringar som handlar om
kärlek - då anses det vara mer "slask".

Så är det ju - och är inte det skumt?

Ge mig nån kvinnlig tänkare

Vet ni känslan av att röra sig på fel platser mentalt, läsa fel grejer, titta på fel grejer? Man tar slappt del av saker som man varken behöver eller mår bra av. Jag talar inte om något dramatiskt nu, jag menar inte "fel grejer" som i våldsporr, jag talar om att inte få tag i det som man vet att man behöver rent själs- och intellekthygieniskt. Man snöar in på fel saker och tänker onödiga slapptankar. Man tappar sugen och inspirationen. Tanken blir platt, man blir trött, man irriterar upp sig på småsaker. Man är ur form, helt enkelt.

Själv riskerar jag glida in i det där nu, men eftersom det hänt förr vet jag hur jag borde göra för att undvika fällan. Svaret är helt pretentiöst och dubiöst: ge mig en kvinnlig tänkare.
Det kan vara Liv Strömquist (ja, jag tycker Liv S är just en tänkare), men det kunde också vara Mara Lee, som utkommer med sin tredje bok, romanen Salome.
Salome skulle jag behöva nu.

Mara Lee var min lärare på Biskops-Arnö i tiden, och ingen har ett öga för text som hon. I sitt eget skrivande verkar hon oförutsägbar. Hon debuterade med prosalyriska berättelsen Kom om förintelsen av en lekamen på en strand (cd med uppläsning fanns också, den var psykande). Sedan kom Ladies, som fick många av Lees anhängare att undra vad hon skrev sån lättviktarprosa plötsligt, och nu kommer hon då med Salome, som ska handla om en flickas åttitalsuppväxt i Skåne. Det ska vara en äldre kille med, och vänskap, sexualitet, och jag associerar genast till den fagerholmska divan - men antar att det här är någonting alldeles annorlunda. (Eller tänk - flås, flås - om det är en kommentar till Diva, funderar jag plötsligt - och väcks ur dvalan!)

Hur som helst, en kvinnlig, saklig, analytisk tänkare tack.

Och ja - helt politiskt inkorrekt efterlyser jag just en kvinna. Det är det där med den kvinnliga erfarenheten, språket, positionen, etc, etc. Kommer inte ifrån det. Män är också bra alltså. Men ibland behöver man den där kvinnan. Medge.

Grabbigt om småbarnsår och statusjakt

Värst vad det dammar här i salongen.

Men nu ska jag i alla fall, som alla andra, säga något om den svenska tv-serien Solsidan. Och gnälla lite tänker jag. Har inte sett första säsongen, men hakade på den andra nu, och tyckte genast det var något skumt med nånting där. Så man kollade då med hökögat på sluttexterna och lärde att serien är skriven av fyra män. Nu skulle jag inte vilja dela in världen i "kvinnlig humor" och "manlig humor", men det här är en tv-serie om livet i småbarnsfamiljer och då tycker jag det är något lite halvskevt med detta manliga författargarde. Det syns i resultatet alltså. Det ekar tomt. Och är inte särskilt roligt?

Nå, jag gillar Mia Skäringer, hon är så bra. Men annars är det schabloner: männen är statusjagande mesar under toffeln, kvinnorna manipulativa shoppoholister. Eller: båda kvinnorna är manipulativa och en av dem shoppar för mycket (den andar har inte råd).

Grabbigt om familjen så långt alltså. Finsalongen fortsätter intresserat kolla med argusögat. Det borde ju finnas nån anledning till seriens grandiosa success.

Elektronikäcklet

Min status på Facebook idag: "känner inget särskilt sug efter ny elektronik, snarare ett gryende elektronikäckel."

Så var det formulerat, obehaget jag börjat lägga märke till. Innan jag förklarar måste jag påpeka att jag ändå inte är immun, jag gillar visst trevliga datorer och fina telefoner och har inget emot framsteg, men jag tycker det är nånting underligt med att apparaterna håller kort tid och att det hela tiden produceras nya lockelser. En omständighet som ser ut som en tanke, liksom. Säkert är jag - som en av mina vänner kommenterade - en dinosaurie, men jag tycker en mobil ska hålla längre än två år och en dator ska helst hålla hur länge som helst.

Avfallsberget. Vet nån av er upplysta om det finns någon grön och skön uppsamlingsstation för folks avlagda elektronikpornografi? Eller hamnar alla ipods, ipads, iphones och alla andra fina i-landsgrejer (som är så dyra att reparera att det är fiffigare att köpa en ny) på ännu en äcklig avfallshög?

Det verkar som om det nu är allmänt godtaget att elektronik inte ska hålla längre än ett par år. Och många tycker säkert det är bra att grunkorna går sönder för då får man skaffa sig nya. (Fast hur har alla människor råd? Det är ju sjukt dyra toys?) Och på något intressant vis har just elektronikkonsumtion fått en nästan ekologisk aura. Speciellt när man köper saker med äpple på tycker jag man kan kan känna att man gör omvärlden en tjänst.

Förresten, touch-skärmarna - vad de nu heter på svenska. Hur fixar alla andra att sitta och kladda på skärmen? Är inte alla drillade i "rör inte skärmen"-regeln? Jag begriper ju att det är minst lika ohygieniskt med mobilens knappar, men knappar får man ju enligt gängse uppfostran trycka på om man vet vad man gör.

Men så har jag knappt själv testat en sån där skärm som man kladdar på. Jag är rätt säker på att man snabbt blir förförd.

Intelligent våld är också våld

Det här med Dark Places av den yvigt i finsalongen omskrivna Gillian Flynn, alltså. Jag tror ingen bok har påverkat mig så mycket i obehagsväg. Jag läste den glupskt men långsamt och lite skräckslaget. Varje ord var tvunget att bli förstått eftersom jag inte vågade låta nånting i förloppet bli oklart. Boken låg där på hyllan ovanför sängen när jag sov och pågick.

Trots att Dark Places är strålande skickligt skriven vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den, och det har nog med det våldet att göra. Det är nästan samma scen hela tiden, det är inte så att boken är en orgie i splattervariationer, men - ja, det var nog för mycket yxa för mig även om det var intelligent gjort.

Kommer att tänka på all finkultur som frossar i våld. Fint, intelligent, rått våld. Medveten om att jag är ute på hal is vill jag testa filmen Fight Club som exempel. Jag tyckte filmen var helt bra men för många är den mycket mer än så, den är ju kultstämplad och många ser verkligen något stort i den; är det inte så att våldsamma filmer - om de är intelligent gjorda - liksom blir finare än filmer som handlar t ex om kärlek/vänskap? Eller, det är tuffare att gilla dem? De "säger mera om livet", verkar "sannare"?

Istället för insändare: Rör inte min hälsovårdare!

I dagens Hbl skriver Elli Flén under vinjetten I dag om sin väninna som väntar barn i Helsingfors och som inte får nån vettig gravidrådgivning. Väninnan - som tycks ha haft en hemsk otur och hamnat mellan alla stolar - är gravid i sjätte månaden och har besökt rådgivningen bara två gånger hittills. Hon har fått bristfällig och direkt felaktig information. "Helsingforsmammorna får verkligen usel valuta för skattepengarna", avslutar Elli Flén sin kolumn, för tidigare har hon nämnt hälsovårdaren* i Munsala som varit "lugn, snäll och sansad" och som lotsat Flén genom graviditeten på ett utmärkt sätt.

Eftersom jag - och min man som pappa för den delen, och barnen som föddes också - har fått ett otroligt fint bemötande på en rådgivning just i Helsingfors, blev jag ganska upprörd när jag läste Fléns text. Jag tänkte på vår egen hälsovårdare och på de av hennes kollegor som också är lugna, snälla, professionella, tar sig tid, engagerar sig, tar reda på, finns till för en, alltid ringer upp samma dag om de inte kunnat ta ens samtal, alltid är ens vän och på ens sida. Jag vill inte att vår hälsovårdare och andra som är som hon ska få denna slev med skit över sig. De gör ett viktigt jobb och de gör det bra, jag ville skriva en insändare till Hbl och justera Fléns uppfattning.

Men så kom jag på att jag tycker hjärtligt illa om när nån dissar en annans katt på bordet. Det vill säga: det Flén skriver om är säkert ett problem, kanske är det särskilt stort i Helsingfors, jag vet inte. Min familj kanske bara haft en sagolik tur? Jag menar, som på möten på jobbet: nån säger att detta är ett problem och så säger nån annan att nää vadå, detta är inget problem för mig personligen, och så rinner hela saken ut i sanden och den som påtalat problemet får stå med gnällspikshatten. Bättre då vara tyst en liten stund och låta de engagerade parterna diskutera och sedan tala. Tänkte jag.

Fast jag gillar ändå inte att vår hälsovårdare kanske läst sin Husis idag och fått sitt arbete svartmålat. Och för övrigt tror jag att det också i mindre städer finns bättre och sämre rådgivning.

*Här i Finland sköts rådgivningen av hälsovårdare, inte av barnmorskor som i Sverige.

Hej högerprosa!

Begreppet för dagen: högerprosa. Hittade det på Linna Johanssons blogg, där hon skriver mycket insiktsfullt om att vara offer. Hon skriver alltså inte att man ska "vägra vara offer" - det är det som är själva högerprosan - utan om att man är offer ibland, så är det, och att det är när hon forsat fram i livet och vägrat vara offer och maniskt gått vidare som det barkat mest åt skogen. Läs gärna själva förresten, hon uttrycker det bäst.

Jag kommer nu helt inspirerad att börja leta med argusögat efter högerprosa, språket är ju inget neutralt direkt och aj-aj vad det spelar roll vad man ger saker för namn. Vårt sätt att prata om saker har såklart enorma konsekvenser för människors liv, val och mående. Nu slår det mig att det kan vara därför jag är fascinerad av farmakologiska termer och läkarspråk. Det ligger något nyktert och rent över dem.

Och sen har jag lite obehag för språket i recept, fast det vågar jag nästan inte säga. Och handarbetstermer är rena skräcken! Sömnsmån ... brrr. [edit: sömsmån, sömsmån, sömsmån. Det ser ju ännu värre ut förresten.]

Mera om det senare tror jag. Till dess jagar vi högerprosa.

Bortapubliken

Läser i senaste numret av Språktidningen den finlandssvenska språkvetaren Leif Höckerstedts text om finlandssvenskans läge. Han skriver såhär:

Den stora debatten bland finnarna rör tvångssvenskan. De flesta finnar vill tyvärr inte lära sig svenska, något som konflikträdda finlandssvenskar har svårt att ta. Man vill ju vara älskad!

Språktidningen utkommer i Sverige, så det är svenskarna som är den primära publiken. Vi i Finland som följt debatten på nära håll kanske inte mangrant skulle uttrycka saken som Höckerstedt, så slängigt och obekymrat? För inte är det väl bara konflikträdsla när man vill existera på sitt modersmål i sitt land? Och inte är det väl behagsjuka att många av oss tycker debatten om den obligatoriska svenskan är mer än en pipa snus?

Jag tycker själv det är svårt att ha en klar åsikt i frågan om svenskan i finska skolor, men min poäng här är intrycket jag fick när jag läste Höckerstedts artikel: att han skrev för en bortapublik och därför tillät sig denna ovarsamma slängighet om konflikträdsla och vilja att vara omtyckt. Det är egentligen lite samma sak som att jag utgår från att Leif Höckerstedt inte kommer att läsa det här och därför vågar vara lite snabbfingrad.

Men Höckerstedt avslutar i alla fall med något som ganska många finlandssvenskar känner igen sig i:

Men på något sätt vill man bli helt accepterad i Sverige, med skumvin och allt. Accepterad som svensk, närmare bestämt finlandssvensk.

Ordineras en Liv mot underlighet

Med risk för att verka flåsigt idoliserande vill jag åter tipsa om Liv Strömquists serieböcker som botemedel mot underligt tänkande, tappade sugar, feministisk vilsenhet och andra besvär.

Själv har jag min akilleshäl i sentimentalitetscentrat och var lite ute och cyklade här men botade mig själv med ett bad och Einsteins fru. Man tänker bättre när man läst hur Strömquist svetsar Cornelis Vreeswijk, kärnfamiljspsykosen, köttätarpsykosen och påven, man andas lättare efter att ha läst serierna Bögdjuren, Mysrasism, De störigaste inläggen i prostitutionsdebatten och Dialektflickor.

Så, nåja, om man ska flåsidolisera nån så kan det ju mycket gärna vara just Liv Strömquist.

Fosterfamiljer. Ännu en åsikt.

Hbl skriver idag om Micaela Röman och hennes man Olli-Pekka som blivit fosterföräldrar, och trots att vinklingen är negativ - lagstiftningen stöder inte fosterföräldrar, de har bl a inte rätt att vara föräldralediga, vilket ju är helorättvist och snarast borde ändras på - blir jag glad av artikeln. Själva storyn liksom. Bara det här:

En ombyggd före detta mentalvårdsanstalt i Nickby, en
omhändertagen pojke och två barnlösa. Tillsammans bildade de ett hem. Ett tryggt hem för ett barn som annars hade placerats på en annan anstalt. Ettåringen traskar nyfiket mellan mamma och leksakslådan.

Jag blir tårögd, men vidare till sak: att man som fosterförälder ska vara föräldraparia. Micaela berättar i artikeln om hur FPA-systemet blir helt ställt inför ett barn som är omhändertaget och alltså har två föräldrapar. Jag hade ingen aning om att fosterfamiljer behandlas så sunkigt av staten, är det inte obegripligt att det är så? Om det finns en massa barn som råkat födas till familjer som har så stora problem att de inte kan erbjuda en vettig tillvaro för barnen, varför kan inte nån annan få göra det med statens goda minne? Inför jul läste jag att det bara i Helsingforsregionen finns 8000 omhändertagna barn, och då är det långtifrån alla som skulle behöva omhändertas som verkligen blir hjälpta.

Så vet man alltså vad man tycker i ännu en fråga.